Om Reunite Us

Li Hansson Li Hansson

Reunite Us

Hjälper adopterade att söka svar om sitt ursprung.

 

Vi har utvecklat en strategi som gör att vi når resultat snabbare. Eftersom vi har egen erfarenhet, brett kontaktnät och förståelse för din situation vet vi vikten av engagemang och respekt. Vårt arbetssätt liknar ingen annans eftersom vi själva varit i din situation.

 

Li Hansson, ägare till Reunite Us, är själv adopterad från Colombia och har själv provat på att bo och arbeta i sin födelsestad Bogotá och där hittat sin biologiska familj. 
Denna erfarenhet är en av grundstenarna till att hon startade företaget Reunite Us, för att hjälpa andra i samma situation.

 

Reunite Us har samarbeten med bl.a. översättare, språklärare samt en samtalsterapeut.


Min egen historia, när jag hittade min biologiska familj

 

 

”Mina föräldrar var avlidna – men jag fick en stor bonusfamilj”

 

Bortadopterade Li Hansson sökte sina rötter i Colombia.

Li Hansson, 26, adopterades från Colombia när hon var ett och ett halvt år. Uppväxten på den vackra gotländska landsbygden var fördomsfri och trygg, men nyfikenheten efter hennes sydamerikanska arv växte sig starkare för varje år som gick.

– För mig har det alltid väldigt naturligt att vara adopterad, men jag har alltid haft tanken på att någon gång åka tillbaka till Colombia, säger Li.

Intresset började när hon var 11-12 år och hon uppmuntrades av sina adoptivföräldrar Monica och Lars-Erik.

– Jag försökte nog mer få i gång tankarna, eller förbereda mig, på att göra det. Men det var inte förrän jag var lite äldre som det blev allvar. Även om jag gjorde ett halvhjärtat försök när jag var 15 så var det inte förrän jag var 24 år som jag tog kontakt med Adoptionscentrum.
 

Efter det började allt i mitt liv falla på plats. Jag fick ett bra jobb och lägenhet, säger Li.

Genom sitt dåvarande jobb på ett internationellt företag fick hon chansen att flytta till sin födelsestad Bogotá i Colombia. Förväntningarna inför resan var låga, eftersom hon var rädd för att bli besviken.

– Det enda som stod i mina adoptionspapper var att min biologiska mamma varit fattig och haft svår epilepsi och att det var därför som jag bortadopterades. Jag visste ju att det fanns en risk att hon inte levde, men jag kände ändå att hoppet fanns.

I december 2005, några dagar innan hon skulle åka, ringde hon Colombias personregister och fick veta att mamman hade varit död sedan 1994. Enligt myndigheterna hade hon fått ett epilepsianfall och ramlat så illa att hon dog.

– Konstigt nog var jag förberedd på det, men eftersom mammas familj också var min familj så bestämde jag mig för att åka i alla fall.

 

Genom Adoptionscentrum fick Li kontakt med en colombiansk advokat som specialiserat sig på att lokalisera adoptivbarn.
– Det var en söndag i början av juni 2006 som advokaten ringde och sa att min pappa också var död men att han hittat ”ett par andra släktingar till din pappa och de vill träffa dig”. Jag blev jättenervös.

Två veckor senare stod Li på advokatens kontor och väntade på sina fyra halvsystrar. När dörren öppnades stod 20 personer därute.
– Det var fastrar, ingifta mostrar, bröder, barn, barnbarn och även barnbarnsbarn och de kallade mig gammelfaster, faster och syster! Det var en osannolik upplevelse.

Mitt under familjeträffen kom ännu en överraskning.
– Advokaten sa att han hade min moster i telefonen. När jag pratade med henne började jag inse att det var denna sida av släkten som skulle stå mig närmast. Kanske var det för att jag inte var det minsta lik någon av dem jag nu stod framför.

Efter mötet med pappans släkt funderade Li mycket på varför hon känt så starka band till mostern. Den känslomässiga berg- och dalbanan fortsatte tills hon på nytt stod i advokatens kontor och väntade. Denna gång var det mammans sida av släkten som stod på tur.
– När jag en vecka efteråt träffade min mammas släkt började sakerna falla på plats. Alla sa i mun på varandra hur likt jag hade varit min mamma. Vilken otrolig lycka det var! 

Nästa chock kom när hon åkte till moderns hemby Gachetá för att hälsa på sin mormor. Byn, som låg 10 mil utanför Bogotá, fick henne att förstå hur lyckligt lottad hon egentligen var.
– Någon månad senare tog vi bussen ut till den lilla byn där mammas del av släkten kom ifrån. När vi kom till byn fick vi gå över två majsfält och ett berg. Allt var så primitivt. Mormors hus var gjort av tegel och hade en dörr och ett tak. Det fanns en vedspis och en glödlampa i varje rum. Det var allt. Mormor hade mat för dagen, men inte mer. Här användes inte pengar. Ville man ha något gick man till grannen och bytte björnbär mot en ost. Det allra svåraste var insikten om att jag kunde ha växt upp där. 
 

Idag har Li precis börjat studera och fått distans till händelserna.
– Jag har börjat inse vilken tur jag haft, hela släkten i Colombia har mottagit mig med öppna armar och vad jag har förstått av andra i samma situation, är det inte en självklarhet. De kunde ha utnyttja mig eller bara sagt att de inte vill ha med mig att göra. Trots resan har relationen till hennes föräldrar på Gotland inte förändrats.

Många undrar om de är svartsjuka, men så är det inte alls. Min mamma, pappa och bror kommer alltid att vara min familj, på samma sätt som de alltid varit! Mina colombianska släktingar är som en bonusfamilj, kan man säga. Lyckan för er att fått träffa någon av ens eget kött och blod är mycket speciell.

– Jag skulle aldrig vilja ha resan ogjord. Att kunna se sina anletsdrag hos någon annan är för de flesta en självklarhet, men för andra en dröm. Fråga Li, hon vet! 

 

 

Publicerades i tidningen Hemtrevligt 2007.

AV ROBIN HANSSON 

 

 

 

Delar av min bonusfamilj i Colombia.

Kontakta oss

 

Kontakta Reunite Us idag för mer information.

 

info@reuniteus.se